Även CARL FEHRMANs Inledningstext präglas an Heidenstams naturromantik och inleds med: En blyertsanteckning av Verner von Heidenstams hand från hans sena år har följande lydelse: »Mitt fosterland började två mil söder om Askersund och slutar någonstans på andra sidan sjustjärnorna».
I denna uttrycksfulla formulering kan man läsa in något om Heidenstams egen utveckling som naturdiktare, om hans väg från det lokalbundna till det universella.

Långt före debuten med Vallfart och vandringsår 1888 hade Heidenstam skrivit dikter som återgav intryck från hans barndoms sommarlandskap, dikter om Vättern och om Tivedens skogssjöar. Boken Vallfart och vandringsår, med dess färgglada exotism, det främsta litterära resultatet av de orientaliska vandringsåren, upptakten till hans stora lyrik, är ett förspel eller ett mellanspel.
Den första dikt som Carl Fehrman nämner är kanske självklar: Tiveden (1888) och nästa gång i samlingen ”Dikter” (1895) då som inledningsdikt.

Fehmar skriver: Dikten har fått sin kraft genom återseendets och hemlängtans dramatik. Det är i denna dikt Heidenstam i ofta citerade ord talar om de outplånliga spår som ett landskap lämnar i en människas psyke. Han ställer den retoriska frågan:
Vem ärver ej av sin hembygd drag?
— och han fortsätter med de välkända raderna:
… den som lyss som liten slarv
till skogens dån får annat arv
än den som fötts vid en gata